1738-1820 Benjamin West Locations Benjamin West RA (October 10, 1738 ?C March 11, 1820) was an Anglo-American painter of historical scenes around and after the time of the American War of Independence. He was the second president of the Royal Academy serving from 1792 to 1805 and 1806 to 1820. In 1760, sponsored by Smith and William Allen, reputed to be the wealthiest man in Philadelphia, West traveled to Italy where he expanded his repertoire by copying the works of Italian painters such as Titian and Raphael. As painted by Gilbert Stuart, 1783-84West was a close friend of Benjamin Franklin, whose portrait he painted. Franklin was also the godfather of West's second son, Benjamin. In 1763, West moved to England, where he was commissioned by King George III to create portraits of members of the royal family. The king himself was twice painted by him. He painted his most famous, and possibly most influential painting, The Death of General Wolfe, in 1770, exhibited at the Royal Academy in 1771. Although originally snubbed by Sir Joshua Reynolds, the famous portrait painter and President of the Royal Academy, and others as over ambitious, the painting became one of the most frequently reproduced images of the period. In 1772, King George appointed him historical painter to the court at an annual fee of £1,000. With Reynolds, West founded the Royal Academy of Arts in 1768. He was the second president of the Royal Academy from 1792 to 1805. He was re-elected in 1806 and was president until his death in 1820. He was Surveyor of the King's Pictures from 1791 until his death. Many American artists studied under him in London, including Charles Willson Peale, Rembrandt Peale, Gilbert Stuart, John Trumbull, and Thomas Sully. [3] West is known for his large scale history paintings, which use expressive figures, colours and compositional schemes to help the spectator to identify with the scene represented. West called this "epic representation". He died in London.  Related Paintings of Benjamin West :. | William Penn's Treaty with the Indians (nn03) | Death of Nelson | Cicero Discovering the Tomb of Archimedes | The Death of General Wolfe | Penn-s Treaty with the Indians |
Related Artists:
F. Cayley Robinson
British Painter and Illustrator, 1862-1927
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
George Price Boyce.RWS
1826-1897 English painter. He was the son of a prosperous wine merchant and pawnbroker. His childhood was spent in London, and in 1846 he was apprenticed to the firm of architects Wyatt & Brandon, where he remained for three years. He was always fascinated by ancient buildings but gradually lost interest in architecture as a career. In 1849, perhaps as a result of meeting David Cox at Betws-y-Coed (Gwynedd, Wales), he decided to become a painter. In the early 1850s Boyce drew landscape and architectural subjects with a fluent watercolour technique derived from Cox. In 1854 Boyce made an extended journey to Italy; he painted views of buildings in Venice and Verona, which were commended by Ruskin, and semi-abstract twilight studies